Södertäljes biografer & närliggande

Biokungen Anders Sandrew som avled 1957 slapp uppleva hur TV halverade antalet biobesök i Sverige. Hans efterträdare, Göran Lindgren arbetade hårt för att locka tillbaka publiken. På resor till London och Paris inspireras han av det nya konceptet multibiografen.

Södertäljes första multibiograf

År 1977 fick Södertälje sin första biograf med flera dukar när Sandrew 1–2–3 öppnade i Luna galleria. Trots nytänkandet blev verksamheten aldrig riktigt lönsam, och 1992 stängdes biografen.

Roxy flyttar in – och växer

Nästan över en natt flyttade Roxy-Star in i de tomma lokalerna. Svenska Bio, med Karl Fornstams familj bakom sig, satsade stort. Ett tidigare förråd och garage byggdes om till Roxy 4, och mellan tre och fyra miljoner kronor investerades i renovering och ombyggnad. Entrén gjordes om, salongerna uppdaterades och när den fjärde salongen stod klar såg framtiden ljus ut för Roxy 1–2–3–4. Men tecken på förändring började märkas. Föreståndaren Thomas Berg reagerade på att personer vid upprepade tillfällen rörde sig i biografen med ritningar i händerna.

Förhandlingar i det fördolda

Den kommunala fastighetsägaren Telge Fastigheter ville inte kommentera om några förhandlingar pågick. Samtidigt fördes diskussioner – utan Svenska Bios vetskap – mellan kommunens bolag och Clas Ohlson, som ansågs kunna stärka Södertälje centrums attraktionskraft.

När uppgifterna läckte till pressen var åsikterna splittrade

Kommunalrådet Staffan Norberg (V) uttalade sig positivt: ”Jättebra. Jag har drivit den här frågan i flera år. Det skulle göra att centrum blir mer attraktivt.”

Mer kritisk var Besim Aho (S), ordförande i kultur- och fritidsnämnden: ”Det vore ytterst beklagligt. Det skulle missgynna Södertäljes kulturliv och nöjesliv. Bion är också en mötesplats. Det kommer att glesa ut centrum ännu mer.”

Den sista föreställningen

Trots invändningarna var beslutet redan fattat. Hyreskontraktet bröts, och Svenska Bio tvingades lämna lokalerna. Som kompensation för kontraktsbrottet erhöll bolaget cirka 2 miljoner kronor. Söndagen den 15 november 2009, klockan 21.15, visades den sista filmen: Flickan som lekte med elden med Noomi Rapace och Mikael Nyqvist. Efteråt sopade föreståndaren Thomas Berg upp popcorn från salongsgolvet för sista gången. För Peter Fornstam, barnbarn till Svenska Bios grundare Karl Fornstam, var avslutet smärtsamt: ”Det kommunala fastighetsbolaget ville hellre ha Clas Ohlson i lokalerna. Det där sved faktiskt. Vi sa: Ni slår sönder infrastruktur. Men jag tror inte de förstod vad de gjorde.”

Ett tomt slut

Peter Fornstams fd biograf i Lunahuset står tom sedan 14 november 2024, då Clas Ohlson valde att flytta till ett bättre läge. Vilket blev fastigheten där Karl Fornstams Centrum-biograf låg, fram till 60-talet.

Fler bilder, text https://www.facebook.com/sodertaljes.biografer

Under 1930-talet var Björn Hedvall en av Sveriges mest efterfrågade arkitekter. Han anlitades för att rita biografen Roxy på Nygatan – en elegant funkisbiograf med 445 platser. Biografen drevs av Karl Fornstam på Svenska Bio och annonserades som en ultramodern singelbiograf i ett specialritat funkishus, där arkitektur och bioupplevelse gick hand i hand.

En interiör vi bara kan föreställa oss

Tyvärr har inga fotografier av Roxys interiör hittats. Däremot finns en levande beskrivning av Kjell Furustig, som i detalj skildrar Hedvalls genomtänkta inredning:

”Biljettluckans välvda glas där filmstjärnor skrev sina autografer. Springbrunnen i grön marmor invid trappan ner till salongen. Salongens indirekta belysning med vertikala ljusramper på sidoväggarna. De blekröda, almkantade stolarna, de mattgula väggarna utan utsmyckning, ljusbruna dörrar och gångar med gröna mattor. Den dubbla ridån – den yttersta mattgrön med akvariemönster och den innersta helt i silver – samt akustiken, som ansågs vara dåtidens bästa.”

Invigning i orostider

Roxy invigdes den 12 september 1939 med filmen Två ska man vara med Ginger Rogers och Fred Astaire i huvudrollerna. Bara någon vecka tidigare hade andra världskriget brutit ut, vilket ger premiären en särskild historisk laddning.

Från storslagen salong till Roxy-Star

Roxy hade ursprungligen 445 platser, men drabbades – liksom många andra biografer – hårt av biodöden under 1970-talet. År 1980 tvingades Karl Fornstam att dela salongen. I den bakre, vänstra delen byggdes en minibiograf, ett arkitektoniskt tveksamt men affärsmässigt begripligt beslut: två filmer samtidigt var lättare att sälja än en. Den nya salongen fick namnet Star, och biografen blev Roxy-Star.

Flytten till Luna

Trots ombyggnaden fortsatte besökssiffrorna att sjunka. Inspirerad av Sandrews multibiografer – och lockad av lägre hyra – flyttade Peter Fornstam den 19 november 1992 Roxy-Star till den nyligen nedlagda Sandrews 1–2–3-biografen i Lunahuset.

Ett sorgligt efterspel

Idag har Björn Hedvalls elegant utformade entré till Roxy på Nygatan bokstavligen förvandlats till ett sopnedkast, fysiskt placerat mitt i den ursprungliga entrén. Ett öde som väcker både frustration och sorg över hur ett arkitektoniskt och filmhistoriskt arv har behandlats.

Fler bilder med text https://www.facebook.com/sodertaljes.biografer

Castor invigs februari 1929 i en lokal som ursprungligen var planerad som saluhall. Arkitekten ändrade ritningarna till biografändamål, och resultatet blev Södertäljes största biograf med 30 rader och 612 sittplatser. Biografägare är J. P. Morén, som även drev Metropol, Röda Kvarn och Folkets Hus-Biografen i Järna. Föreståndare blev herr Fossum, bosatt på Västra Kanalgatan.

Stadens första ljudbiograf

Salongen på Slussgatan utrustades med ett stort orkesterdike för levande musik. Musiker var dock kostsamma i längden, och Castor blev därför Södertäljes första biograf med ljudfilm. Invignings- och premiärfilmen var Ungersk rapsodi, synkroniserad med grammofonskiva. Innan filmen visades bjöds publiken på landskapsbilder ackompanjerade av Stenhammars Sverige. Redan 1930 kunde publiken, till priset av en krona, både se och höra Gösta Ekman och Inga Tidblad sjunga i filmen För hennes skull. En tidig publiksuccé – och samtidigt en skandal – var filmen Extas (1934) med Hedy Kiesler (senare Hedy Lamarr). Filmen väckte starka reaktioner i Södertälje när Kiesler delvis visade sina bara bröst, trots att censuren redan klippt bort över 100 meter av det mest kontroversiella materialet.

Från enskild ägare till SF – och nedläggning

År 1959 stod AB Svensk Filmindustri som ägare i registret över Svenska biografer. Vaktmästaren Allan Olsson var ökänd för sin ilska – ”De e Allan ingen idé” var beskedet till kompisarna som inte fyllt 15, då Allan stod vid insläppet. SF drev Biografen fram till 1984. Den sista filmen som visades på Castor var The Road Warrior. Filmen hade svensk premiär i november 1982 och gick på bio under 1983 samt delar av 1984.

Castorhuset – arkitektur och interiör – Länsstyrelsens rapport 2012
Ur Länsstyrelsens rapport 2012, ”Resterande biografer”

Castorhuset byggdes 1927 och ritades av den Södertäljebaserade arkitekten Tore E:son Lindhberg. Biografen placerades i souterrängvåningen i det nybyggda huset, med entré mot Marenplan och Södertäljekanalen. När Castor invigdes 1929 var den med sina 612 platser stadens i särklass största biograf. Arkitekten själv flyttade senare in i huset under 1930-talet.

Även om den ursprungliga entréns exakta utformning är oklar, finns flera bevarade detaljer som sannolikt härstammar från invigningen, bland annat:
kryssvalv i taket mässings- och smidesdetaljer i räcken och handledare massiva, bemålade spegeldörrar in till salongen

Salongen var ursprungligen inredd i en djärv nyklassicistisk stil, med vägg- och takmålningar av konstnären Gunnar Torhamn. Pelare med akantuskapitäl bar upp en marmorerad arkitrav med förgylld meanderfris. Klassicistiska dörrar pryddes av tympanonfält, reliefer och frisdekorer. Inredningen bestod av svarta fåtöljer med röd stoppning och stora taklampor, medan väggarna var försedda med tidstypiska armaturer i grupper om tre lampor.

Brand, ombyggnad och teaterverksamhet

Efter att biografverksamheten upphörde 1984 drabbades lokalen några år senare av brand. Därefter renoverades byggnaden och kom att användas för teaterverksamhet. Idag är stora delar av salongens fasta inredning fortfarande lika originalen. Väggmålningar, schabloner, förgyllningar och armaturer är i gott skick. Däremot har innertaket fått ny fast belysning, ett kontroll- och personalrum har byggts bakom parketten och de ursprungliga biosätena är helt borta.

Antikvarisk bedömning

Enligt den antikvariska bedömningen uppvisar Castor idag endast begränsade spår av sin ursprungliga sammanhållna biografmiljö. De största kulturhistoriska värdena ligger i salongens arkitektoniska detaljer – friser, kapitäl och väggmålningar – snarare än i helhetsmiljön. Trots detta bedöms Castor som tydligt bevarandevärd. Däremot anses den, i jämförelse med mer välbevarade biografmiljöer i Stockholms län, inte uppfylla kraven för synnerliga byggnadsminnespotentialer.

Fler bilder, text https://www.facebook.com/sodertaljes.biografer

Stora Biografen i Folkets Hus (1924–1925) Folkets Hus på Oxbacksgatan invigdes dagen före julafton 1923. Arkitekten var Tore Lindhberg och pressen beskrev byggnaden som ”gedigen och ståtlig”.

På bottenplanet låg B–D-salarna samt ett kafé runt den stora hallen. En trappa upp fanns A-salen med scen och Stora Biografen, där man till en början visade både biograffilm och valfilmer.

Tidningen Arbetaren skriver den 22 mars 1924 om den moderna tekniken i Södertäljes Folkets Hus:

”Maskineriet var en Ernemans maskin, med den nyaste uppfinningen för biobelysning, en spegelljuslampa, vilket gör bilden strålande klar och tydlig i minsta detalj. För musiken svarar Stockholms danskapell med särskilt arrangerad musik till varje stycke.”

Stora Biografen öppnade officiellt lördagen den 15 mars 1924 med filmen Med 200 km i timmen. Biljettpriset var 1 krona 75 öre.

Trots teknisk kvalitet och höga ambitioner blev biografverksamheten kortlivad. Vid Folkets Hus årsmöte den 27 mars 1925 konstaterades att publiken uteblivit och att biografen gått med en förlust på 759,43 kronor (motsvarande cirka 26 200 kronor i 2025 års penningvärde). Kontraktet med filmbolaget avslutades och biografen stängdes.

Filmvisningar för rörelsen

Det finns inga uppgifter som tyder på att Folkets Hus återupptog kommersiell biografverksamhet efter 1925. Däremot fortsatte filmvisningar i A-salen för arbetarrörelsens räkning – både valfilmer och underhållning – ända fram till 1960-talet.

Rivning och nya visioner

Under 1960-talet började Folkets Hus upplevas som omodernt. Arbetarrörelsen drömde om ett nytt och pampigt hus med restaurang, modern teaterscen, biograf, konferensytor och plats för organisationerna.

Planerna tog form och 1971 revs det gamla Folkets Hus. Rivningen skedde trots att byggnaden hade kunnat bevaras. Under denna tid stod citysanering högt på den politiska dagordningen – över 40 procent av de äldsta husen i Sveriges stadskärnor revs för att ge plats åt det moderna samhället. Idag är platsen en gräsmatta.

Bio Kontrast – nya Folkets Hus (1970–1998)

Det nya Folkets Hus på Nyköpingsvägen 26 invigdes fredagen den 4 september 1970. Arkitekt var Lennart Green och första spadtaget togs den 27 augusti 1968 av Johannes Andersson. Biografen rymde 501 platser och ägdes av Föreningen Folkets Hus i Södertälje u.p.a.

Filmvisningarna annonserades under namnet Bio Kontrast, Folkets Hus riksorganisations varumärke för kvalitetsfilm – en tydlig motreaktion mot 1960-talets våg av B-filmer och pornografisk underhållning, inte minst i de egna husen.

Biografen låg i en multilokal, där all verksamhet delade samma scen. Därför visades film huvudsakligen en kväll i veckan – oftast tisdagar.

Ambitionen att driva ett stort konferens- och kulturcentrum blev ekonomiskt tung. Ekonomin försämrades successivt och 1998 gick Folkets Hus i konkurs. Fastigheten såldes av konkursförvaltaren och blev det privatägda Telge Forum. Tack vare politiskt stöd från kulturnämnden kunde dock Bio Kontrast och scenverksamheten fortsätta.

Bio Estrad – Stadshusets biograf (2008– )

Hösten 2008 köpte Södertälje kommun tillbaka byggnaden, som efter en omfattande ombyggnad återinvigdes som Södertälje stadshus.

Biografen behöll sin plats i multilokalen och annonserades under namnet: Estrad. Lokalen var i stort sett oförändrad, men tekniken moderniserades. Bland annat installerades nya surroundhögtalare efter att de gamla av misstag kastats under byggprocessen.

Stadens sista biograf

När Roxy 1–4, Södertäljes sista privata biograf, stängde 2009 hyrde Eurostar in sig på Estrad under jul och nyår 2010 i ett försök att etablera sig i staden. Höga kostnader och låga biljettintäkter gjorde dock satsningen kortvarig. Under 2020-talet används namnet Bio Kontrast mer sällan.

För att stärka ekonomin visar Estrad idag ett bredare filmutbud. En av Folkets Hus gamla 35 mm-projektorer, förberedd för 70 mm film redan 1970, står idag som rekvisita i en trappa. Den andra förvaras i en skrubb.

I december 2020 kunde maskinisten och scenteknikern Pieter Hounslow istället visa upp Estrads senaste projektor: digital bild, imponerande ljud och en Barco-projektor med laserljus – vid den tiden en av endast fyra i Sverige.

Ett biobesök på stadens sista biograf rekommenderas varmt.

Biografen idag – och människorna bakom

På Estrad visas film fortfarande ett par dagar i veckan, liksom skolbio, Södertälje Filmstudios har sina visningar och barnfilmklubben.

Vid ombyggnaden till stadshus fanns möjlighet att skapa en mindre sidobiograf för dagliga visningar, men idén fick aldrig politiskt stöd. Estrad förblir därmed en mycket välutrustad – men schemamässigt begränsad – biograf.

Att skriva om Folkets Hus och Bio Kontrast utan att nämna Peter Taberman är omöjligt. Peter representerar tredje generationen Taberman i Folkets Hus. Han började arbeta på Estrad 1973 och är, trots pensionering och ny konstnärlig ledning (biografföreståndare Eduardo Morris), fortfarande aktiv och passionerat engagerad i filmen på Stadshuset.

2025 deltog Peter Taberman för 52:a gången i Folkets Hus och Parkers filmdagar – denna gång i Sundsvall, på Folkets Hus Bio Drakstaden.

Fler bilder med text https://www.facebook.com/sodertaljes.biografer

Strand-biografen, med 256 platser i det Mattssonska huset på Järnagatan 1, hade ingången från Strandgatan nere vid Maren. Biografen invigdes den 6 december 1916 med filmen Trådlös telegrafi, ackompanjerad av en trio – ett tydligt tecken på den höga ambitionsnivån redan från start. Under stumfilmsepoken satsade Strand-biografen på framstående musiker. Mellan 1923 och 1929 arbetade violinisten Hilmer Westman här tillsammans med pianisten Curt Kronlund. Pianot, ett Grotrian Steinweg, hade köpts in från Tyskland vid biografens öppnande 1916. När ombyggnaden för ljudfilm inleddes 1929 blev musikerna arbetslösa och pianot blev kvar i lokalen några år, innan Hilmer Westman till slut köpte det.

Levande musikupplevelser

Göran Gelotte beskriver den påkostade musiksättningen på Strand-biografen:
”När filmen Jag kysser Er hand, madame med Marlene Dietrich visades hade man engagerat musiker som inte bara spelade utan även sjöng. Som det stod i annonsen: ’Filmen är beledsagad av sång samt väl vald musik.’”

Ett annat exempel var filmen Saxofon-Susi med Anni Ondra – ofta kallad Europas Clara Bow – där man hyrde in Sveriges då enda kvinnliga saxofonist, ”Saxofon-Pussi”, som dessutom var från Södertälje. Hon framförde filmens ledmotiv live i salongen.

Salongen och biobesöket

På Strand-biografen ansågs de bästa platserna vara längst bak, där publiken fick både huvudstöd och gott om benutrymme. Maskinrummet låg ovanför salongen, och ibland kunde besökarna höra maskinisten prata där uppe. Publiken gick in via en liten entré från Strandgatan. Biljettkassan låg rakt fram, med en minimal godisdisk till höger och ingången till biosalongen till vänster. Längst bak i salongen fanns två utgångar mot Strandgatan – och vid få besökare kunde man ibland smita ut samma väg som man kom in.

Från Strand till Saga

År 1930 registrerades Verner Wendel (Västmannagatan 3, Stockholm) som ägare. Inför ljudfilmens genombrott genomfördes en omfattande renovering mellan 1934 och 1937, och biografen återöppnade i oktober 1937 under nytt namn: Saga. Premiärfilmen var Folket i skogarnas land. Efter Verner Wendels bortgång 1940 tog hans hustru Elin Wendel över driften. Hon drev biografen fram till 1960-talet, då Saga införlivades i Europa Films biografkedja.

Maskinrum, värme och sista filmen

Under 1960- och 70-talen arbetade Roger Sellberg som maskinist på Saga. Maskinrummet var utrustat med två FP-5-projektorer för 35 mm film, med LI-bågljus. Roger var även filmklippare och klippte den sista filmen som visades på Saga – Göta Kanal.

”Maskinrummet var trångt och blev otroligt varmt på somrarna. I dag är lokalen helt nyrenoverad till teater och maskinrummet är rivet. Längst fram kan man dock fortfarande se spår av den gamla stumfilmsduken – egentligen vit färg direkt på väggen.”, säger Roger Sellberg. Nedläggningen Bakgrunden till biografens nedläggning var Arbetsmiljöverkets krav på förbättringar av maskinrummet. Europa Film valde då att lägga ner verksamheten. Den andra Europafilm-biografen i Södertälje var Grand. I ett tidningsurklipp från Expressen den 20 oktober 1981 pekades regionens två sämsta biografer ut: Saga i Södertälje och London i Stockholm. Huvudskyddsombudet i Södertälje hade fått nog när maskinisterna på Saga tvingades använda den så kallade duckwalk – hukande gång – för att bära tunga 35 mm-film­rullar genom en tre meter lång tunnel till maskinrummet.

Slutet på en epok

Den 14 mars 1982 tog föreståndaren ner affischerna och släckte neonskylten för sista gången. Ibland är det tyvärr nödvändigt att en biograf försvinner – men minnet av Saga vid Strandgatan lever kvar som en viktig del av Södertäljes filmhistoria.

Fler bilder, text https://www.facebook.com/sodertaljes.biografer

Metropol-Teatern öppnade den 13 december 1913 på Badhusgatan i Södertälje. Biografen låg i en elegant salong med 280 platser och invigdes med Gaumont-Journalen som förfilm samt huvudfilmen Rivalerna eller kärlek är starkare än döden. Biljettpriserna varierade mellan 25 och 50 öre beroende på sittplats. En av Metropol-Teaterns största framgångar blev Victor Sjöströms stumfilm Tösen från Stormyrtorpet, som hade Sverigepremiär den 10 september 1917. Kritikerna var eniga om att filmen var en pietetsfull och trogen filmatisering av romanen – och publiken höll med. Biografen kunde visa filmen nästan oavbrutet från september fram till nyår. Verksamheten drevs av AB Södertälje Biografteater fram till 1934, ett dotterbolag till Svensk Filmindustri.

Från Metropol till Grand

År 1934 genomgick biografen en omfattande renovering när Verner Wendel från Stockholm tog över. Lokalen moderniserades, ljudfilmsteknik installerades och biografen fick sitt nya namn: Grand. Biljettkassan placerades innanför glasdörren mot Lovisinsgatan och en kiosk med godis byggdes i trappan ner till biosalongen. Den första ljudfilmen som visades på Grand var den amerikanska musikalen Vårens melodi med Lanny Ross och Charlie Ruggles.

Familjedrift, vardagsliv och Cinemascope

Efter Verner Wendels bortgång hösten 1940 tog hans hustru Elin Wendel över driften. Hon ägde även Saga-biografen på Strandgatan. Under 1960-talet byggdes Grand om för Cinemascope. Vid denna tid var Harriet Stark föreståndare – hon skötte inte bara kassan utan städade, eldade och värmde upp biografen inför varje föreställning. Harriet bodde i det så kallade Miljonhuset intill biografen. Grand tillhörde då, liksom Saga, Malmbergs Stjärnbiografer och kom senare att ingå i Europa Films biografkedja.

En pilbåge satte stopp för matinéerna

I Täljebygden nr 1, 2025 berättar Lars Engwall en sann anekdot om Grand: ”Med undantag av Grand erbjöd biograferna matinéer klockan ett och tre på söndagar. Att Grand slutade med matinéer berodde på att en av matinébesökarna vid ett tillfälle sköt med pilbåge mot den vita duken.” De övriga biograferna fortsatte dock att visa barn- och familjefilmer för 75 öre.

Slutet på en 90-årig bioepok

När Svensk Filmindustri köpte Europa Film 1984 såldes Grand vidare till Karl Fornstam på Svenska Bio. Biografen var då i stort behov av renovering – bänkarna hade trä­sitsar med tunt manchestertyg och nästan ingen stoppning kvar. Efter en vattenskada år 2003 ställdes valet mellan omfattande investeringar i en biograf med minskande publik eller att flytta verksamheten till Roxy 1–4. Valet blev det senare. När Roxy så småningom stängde hade det funnits biografverksamhet på platsen i nästan 90 år. Idag används lokalen som dansstudio under namnet Boggie Lovers, men delar av den ursprungliga inredningen, bland annat belysningen, finns fortfarande kvar.

Miljonhusen och filmvetenskapens pionjär

Byggnaderna i kvarteret kallas Miljonhusen, ett namn som syftar på de höga byggkostnaderna. I huset mittemot biografen bodde filmprofessor Rune Waldekrantz fram till 1980-talet. Parallellt med sin karriär på Sandrews skrev han flera betydelsefulla filmhistoriska verk. År 1964 utsågs Waldekrantz till rektor för Filminstitutets filmskola och 1970 blev han Sveriges första professor i filmvetenskap. Hans livsverk avslutades med trilogin Filmens historia: de första hundra åren (1985–1995).

Fler bilder, text https://www.facebook.com/sodertaljes.biografer

Röda Kvarn, som tidigare låg på Västra Kanalgatan, öppnades med samma namn i december 1917 på Storgatan 5, senare nummer 9. Registrerad ägare var AB Södertälje Biografteater (dotterbolag till Svensk Filmindustri) som drevs av J.P. Morén och föreståndare herr Fossum, bosatt på Västra Kanalgatan 7. Röda Kvarn tvingades till ett kortare uppehåll p.g.a Spanska sjukan i oktober, november 1918, men höll därefter filmerna rullande utan avbrott till 1934. Då stängde den nya ägaren, Biograffirma Karl Fornstam Röda Kvarn för ett omfattande teknikbyte.

Från stumfilm till ljudfilm
Trots ombyggnaden behöll Röda Kvarn sin äldre interiör. De enkla träbänkarna, klädda i rött tyg med minimal stoppning, fanns kvar. Den 22 augusti 1934 visades biografens första ljudfilm:

Flyg och far med Rio med Fred Astaire och Dolores del Rio.
Efter teknikbytet bytte biografen namn till Centrum-Biografen och fortsatte visa film från 1934 fram till den 9 juni 1963 – sammanlagt under en period av 46 år.

Publikens biograf
I boken Gå på bio i Södertälje beskriver Göran Gelotte biografmiljön:
”Man gick in i en förhall från Storgatan. Kakelplattorna på golvet i svartvitt mönster ledde fram till biljettluckan. Med biljetten i hand gick man åt höger in i en ganska stor vänthall i trettiotalsdyster färg, där man kunde handla godis. Biljetterna granskades av en vaktmästare innan man släpptes in i själva visningslokalen.”

Visningssalen bar fortfarande spår av sin storhetstid, bland annat genom ett orkesterdike från stumfilmseran. Bänkarna var enkla av trä utan egentlig stoppning.

Reprisbiograf och folkfavorit
Från 30-talet står Karl Fornstam i Stockholm registrerad som ägare i Biografägarnas register, med Knut Fossum som biografföreståndare. Margit Gustafsson m.fl. sålde godis innan föreställningarna började. Fornstam ägde flera biografer i Södertälje. När konkurrensen mellan de egna biograferna ökade beslöts att nya filmer först skulle visas på den mer eleganta Roxy. När publiktillströmningen minskade flyttades filmerna vidare till Centrum, som nu blev en reprisbiograf.

Söndagsmatinéerna dominerades ofta av westernfilmer. De populäraste platserna var längst bak i salongen – där kunde man till och med få hela bänkraden att gunga om man hjälptes åt.

Slutet på en epok

Under de sista åren dominerades repertoaren av gladporr. I samband med citysaneringen på 1960-talet revs biografen för att ge plats åt det som i dag är Clas Ohlson på entréplanet på Storgatan 9. Butiken flyttade dit från Lunagallerian fd Roxy 1.2.3.4 och öppnade på platsen där Centrumbiografen, låg inför julhandeln 2024.

Kort om huset idag
• Ligger mitt på gågatan (Storgatan) i centrala Södertälje.
• Kallas ofta Metrohuset i fastighets- och planhandlingar.

När Röda Kvarn efter en rejäl renovering öppnar den 29 november 1912, blev biografen Södertäljes tredje i ordningen och stadens största, med 300 platser. Men verksamheten gick dåligt, redan efter ett år tvingades biografen stänga. Biografen var inrymd i Frälsningsarméns tidigare kårlokal Paradiset, belägen vid Västra Mälarehamnen på Västra Kanalgatan. I folkmun sades det – något elakt – att det enda som verkligen ”maldes” på Röda Kvarn var filmen, en anspelning på de många och omtalade avbrotten under föreställningarna. Efter nedläggningen byggdes lokalen om till boxningsarena. Huset är i dag rivet. Namnet Röda Kvarn återuppstod dock i Södertälje 1917, då en ny biograf med samma namn öppnade på Storgatan 5.

Frälsningsarmén och filmen
Att Röda Kvarn etablerades i Frälsningsarméns gamla lokal var ingen tillfällighet. De tekniska förutsättningarna för filmvisning fanns redan i byggnaden. De företag som sålde kinematografer hade Frälsningsarmén som en av sina tidigaste och största kunder. Medan andra frikyrkosamfund tog avstånd från filmen och betraktade den som ett djävulens bländverk, insåg Frälsningsarmén att filmen – rätt använd – kunde bli ett värdefullt hjälpmedel i verksamheten.

Namnet Röda Kvarn
En mer känd, men lika kortlivad, biograf med namnet Röda Kvarn öppnade på Norrmalm i Stockholm. Den invigdes i Svea-salen den 20 januari 1912 och stängde redan i september 1913. Biografen hade 867 platser och en 14-mannaorkester. Ägare var Svenska Bio.
Namnet Röda Kvarn är en svensk översättning av Moulin Rouge (”Röda kvarnen”) i Paris – ett populärt nöjesnamn som svenska biografägare gärna tog till sig under det tidiga 1900-talet.

År 1907 tog Paris-Biografen över postens lokaler på Järnagatan 15, senare nr. ändrat till 4. Bion var Södertäljes andra permanenta biograf och blev påkostad, salongen uppfattades som lyxig.

Den 26 oktober annonseras i Södertälje-Södertörns Posten under devisen: ”Endast det bästa är gott nog!”

Biljettpriserna var höga, men Paris-Biografen var exklusiv, utrustad med en modern projektor, gradäng för publiken och en jugendinspirerad inredning med bekväma fåtöljer – något som gav biografen en tydlig känsla av lyx och modernitet.

I boken Gå på bio i Södertälje beskriver Göran Gelotte interiören:

”Ingången var från vestibulen på Järnagatan. Duken stod mot väggen in mot gården och publiken satt på gradänger med ryggen mot Järnagatan. Paris-Biografen hade i sin reklam till en början en påkostad jugendinspirerad logotyp som upptog en tredjedel av de stora annonserna.”

Program och publikupplevelse

I programmet för den 16 november visades flera så kallade ”bilder”, bland annat Från den mörkaste Afrika, Brandkåren i Madrid och Den föräldralösa, som beskrevs som fin och stämningsfull. Därutöver ingick inte mindre än tre bildserier med humoristiskt innehåll.

När publiken ville ha något nytt

Med tiden fick Paris-Biografen allt svårare att förnya sig. Den rikt ornamenterade jugendstilen gick ur modet och publiken började efterfråga ett mer stilrent och modernt uttryck. Förändringen kom snabbt. När biografen Castor öppnade i samma kvarter – utrustad med den senaste tekniska nyheten, ljudfilmen – förändrades spelplanen. Bara två veckor efter att Castor inlett sina filmvisningar tog Pariser-Biografen ner sin skylt.

Södertäljes första permanenta biograf öppnade 23 februari 1907 på Storgatan 24, ingång Sockenstugugränden, senare Ekbomsgatan. Bion med 125 platser visade film fredagar kl. 20:00, lördagar 18:00, 19:30, 21:00, söndagar kl. 15:30, 18:00, 19.:30 och 21:00.

Salongen och tekniken
Salongen låg på bottenvåningen och hade plant golv. Var anpassad för visning av stumfilm, som projicerades på en vit duk direkt mot fondväggen. Projektorn vevades för hand och ljuskällan bestod av gasljus. Allmänbelysningen utgjordes av en tvåarmad fotogenlampa i taket. Till vänster om duken, som var inramad av en enkel ridå, stod ett piano som användes till levande musik-ackompanjemang. Publiken satt på vanliga pinnstolar och tog tacksamt emot det nya och fascinerande nöjet.

Polisen och arbetarrörelsen
Polisen höll uppsikt över Södertälje-Biografen av flera skäl. Under de första åren var det polisens uppgift att kontrollera tillstånd att visa film, maskinistens behörighet att hantera brandfarlig nitrat-film, att publikens åldersgränser följdes samt att musik och sång till filmerna var anständiga. Ett annat skäl var arbetarrörelsen vilken uppfattades som bråkmakare. De använde biografen för sina möten, de kunde inte alltid räkna med att få hyra stadens offentliga lokaler. Men på Södertälje-Biografen var de välkomna.

Ett nöje för alla
Film var ett enkelt och billigt nöje, och Södertälje-Biografen visste vilken publik man vände sig till. Den 9 mars 1912 finns biografen med bland dem som gav ekonomiskt stöd till De arbetslösas förening i Södertälje. Behållningen från visningarna – 116,40 kronor – skänktes till de arbetslösa, vilket motsvarar cirka 4 000 kronor i dagens penningvärde. Även Godtemplarna och Pariser-biografen samlade in pengar till de arbetslösas förening i Södertälje.

Konkurrens och slutet
Nytt program varje fredag kunde innebära film nyheter, men ofta repriserades korta filmsnuttar som endast bytte ordning i programmet. Under de sista åren annonserades ibland så kallade heltimmes program, det vill säga längre filmer uppdelade i flera akter.

År 1914 hade tiden dock sprungit ifrån Södertälje-Biografen. Den konkurrerades ut av den nyöppnade Paris-Biografen, som visserligen var fem öre dyrare men erbjöd en modernare, elegantare och bekvämare biografupplevelse än pinnstolarna och den ålderdomliga tekniken på Södertälje-Biografen.

Platsen i dag
Södertälje-Biografen låg där klaffbron går över i Mälarbron. Brofäste med sin muralmålning är lätta att känna igen. Biografen revs när hela kvarteret Skålen fick ge plats åt bygget av den nya Mälarbron.

Fler bilder, text https://www.facebook.com/sodertaljes.biografer