Södertäljes biografer & närliggande

Ombudsmannen J Persson (S) är på valturné i mars 1910 och besöket Mölnbo inför landstingsvalet. Mötet är offentligt men enda möjliga lokalen för ett socialistiskt valmöte är vardagsrummet hos en sympatisör. Mötet beslutar efter föredraget att bilda en arbetarekommun och samma kväll har de en styrelse. 

Tidningen Socialdemokraten skriver 1910-03-26
-”Den största svårigheten å denna plats är att ordna lokalfrågan. Men Mölnbo arbetare skola nog även klara upp denna sak,”.

En föraning om vad ska komma skall. 1916 köper arbetarna i Mölnbo en tomt, 1922 är huset nybyggt och statsministern heter Hjalmar Branting

Superiet

I Mölnbo finns en Blåbandsrörelse, ett lokalt, pragmatiskt samarbete på den borgerliga sidan som ivrar för nykterheten och ett par nykterhetsföreningar.

Även inom arbetarrörelsen finns motstånd mot superiet och den 23 augusti 1908 bildar srbetsrna Verdandis loge 795 ”Förgät mig ej.” För att lösa lokalfrågan köper de 121 andelar i Folkparken där huset ska byggas.

1910 beslutar Vårdinge kommun att nykterhetsföreningarna ska få kommunalt bidrag – utom Verdandi. I protest delar då Verdandis medlemmar ut tidningen Socialdemokraten gratis för att påverka Vårdingebor att rösta på (S) i landstingsvalet.

Tidningen Socialdemokraten skriver den 23 mars 1910:

” I Mölnbo har ett par nykterhetsföreningar erhållit kommunalt anslag för nykterhetens främjande. Verdandilogen på platsen har, därom som på de flesta andra platser, blivit förbigången.”

Den motvillige stationsföreståndaren

Linus Ek, anställd vid Mölnbo järnvägsstation och invald i kommunfullmäktige för (S), nekas ledighet för att delta i ett kommunalt möte. Beslutet tas av den borgerlige stations-föreståndaren Carl Sundin som hellre tog bestraffning än låta stationskarln gå på stämman.

Linus Ek blir ordförande i Arbetarekommunen, Vårdinge Kommunfullmäktige, Kommunnämnden och kommunstämman. Samt Landstingsman och ledamot av Öknebo vägstyrelse i Vårdinge socken. Carl Sundin, ja han går i pension och kan inte längre hindra Linus att gå på möten.

Fattigvården

År 1911 styrdes Vårdinge inte av partier. I kommunalstämman, var rösträtten kopplad till ekonomin. Storbönderna på Hjortsberga, Näsby m.fl. hade fler röster än de med lägre inkomst, de hade i praktiken också makten över besluten i kyrkorådet och fattigvården.

Oppositionen, de organiserade arbetarna i Mölnbo, tidiga socialdemokrater hade ingen verklig makt ännu. Allra längst ner på samhällsstegen stod Vårdinges fattighjon som bodde på fattigstugan uppe vid kyrkan.

Stockholmstidningen skriver den 6 mars 1911:

”Hemska fattigvårdsinteriörer från Vårdinge. En gammal krympling ligger i ett oeldadt rum och har ett lik till rumskamrat.”

Två kvinnor från i Mölnbo besöker fattigstugan uppe vid kyrkan för att hälsa på en sjukling. I ett s.k. sjukrum, utan uppvärmning hittar de en handikappad man som varit sängliggande i många år. Bredvid honom ligger ett lik. Kvinnorna påtalade det olämpliga för föreståndaren, som inte visade någon större förståelse för det olämpliga i att låta den gamla mannen ligga bredvid ett lik utan tillsyn, i ett rum som ej eldades.

1911 kunde en storbonde i Vårdinge ha 300 röster och hundra arbetare i Mölnbo ha 100 röster tillsammans. Mannen i sjukbädden hade ingen röst alls.