[Foto: Torekällberget – Montage] Till höger bakom disken, polismannen Anton Larsson – kallad ”Tjocka Lasse” – i gamla polishuset vid torget i Södertälje. Framför disken är en brandman inklippt. Ett foto från från Maria Hallströms samling på Torekällberget.
I biografens barndom var det Tjocka Lasse som såg till att filmvisningarna gick rätt till. För att de tillfälliga Kinematograferna, Södertälje-biografen, Röda Kvarn och Paris-Biografen skulle få visa film krävdes tillstånd,
Nitrat film
Polisen samarbetade med Södertäljes brandkår. Den tidens nitratfilm var extremt brandfarlig – kunde självantända och brann tre gånger snabbare än papper. Därför krävdes att maskinisten måste klara en ”uppkörning” inför en brandman för att få sitt kompetensbevis. På 1920-talet blir kraven på biografen standardiserad genom brandföreskrifter med krav på avskilda brandsäkra maskinrum med bl.a. järnluckor som slog igen vid brand.
Tillstånd och censur
1911 års biografförordning (statlig reglering av filmvisning) – fokuserade främst på tillstånd och censur. Åldersgränser kontrollerades noga, och släppte man in barn på förbjuden föreställning kunde tillståndet dras in. I Södertälje gick till och med överläraren in och förbjöd skolbarn att gå på bio utan vuxet sällskap.
Politiska möten och nidvisor
Text på kortets baksida -”Till allmänheten i Södertelje. Härmed meddelas att Frödingetolkaren och vissångaren Karl Rampeltin uppträder å Paris-Biografen, Södertelje.”
Vissångaren Karl Rampeltin var en av de som uppträdde på Södertäljes biografer, men förbjöds 1909 efter beslut från Överståthållarämbetet. Han hade på en Stockholmsbiograf skämtat om statsminister Arvid Lindman i en så kallad ”ministervisa”. Tidningen Social-Demokraten noterade ironiskt att Rampeltin fick sjunga igen – bara han inte krävde att Lindman skulle avgå.
En bild från en tid då film inte bara var nöje – utan också en fråga om säkerhet, moral och politik.
Södertäljes biografer & närliggande 
Lämna en kommentar